Punkt.
Jag tappar. Det känns som om jag förlorar just nu. Det glider mellan fingrarna på mig och jag sitter fastklistrad på väggen medan alla andra går förbi. Vill inte lägga mig ner och gråta, men det känns nästan som om jag inte har något annat att göra nu. Jag har ingen ork, och just nu lutar jag mig inte ens mot någon. Utan jag fortsätter gå mina egna steg i mörkret.
I och med det här är jag rädd att panikångesten ska smälla tillbaka x10, jag orkar inte springa med huvudet rakt in i väggen igen. Det tog för mycket styrka att ta mig upp igen, jag tror inte jag skulle kunna klättra igen.
Kommentarer
Trackback
