Känslor.
Är det avtrubbning eller själviskhet?
Är annat så viktigt att du inte orkar bry dig,
eller är det ren glömska?
Vilket som, så är det sårande.
Jag står rakt framför dig,
men du ser inte.
Jag gör det om och om igen, kastar ut,
jag vet inte hur jag ska komma ifrån det.
Jag vet inte vad jag annars ska göra.
Är annat så viktigt att du inte orkar bry dig,
eller är det ren glömska?
Vilket som, så är det sårande.
Jag står rakt framför dig,
men du ser inte.
Jag gör det om och om igen, kastar ut,
jag vet inte hur jag ska komma ifrån det.
Jag vet inte vad jag annars ska göra.
Det var du som gick.
Åh jo, klart jag saknar dig. Det handlar inte om ilska eller ogillande; Det handlar om svek. Vi stod varandra otroligt nära. Om någon så kunde jag relatera till dig eftersom du själv vet hur det känns. Vi hade liknande problem som vi måste kämpa med dagligen. Det var en tröst att ha någon att dela det med. Någon att prata med. Någon som förstod situationen och en stor del av känslan. Vi lutade oss mot varandra och skapade så mycket minnen under tre års tid. Men det var du som gick, inte jag. Att jag blev någon du stal ifrån rasade grunden för hela vår vänskap. Inte en gång, utan fler, utan erkännande. Utan förlåt, utan förklaring; Bara lögner. Hur ska man kunna ha kvar grunden för vänskapen då? Svara mig det.
En puss.
En puss till de fina människor jag har i mitt liv. En puss till de jag inte kan leva utan. En puss till de som bringar mig glädje. En puss till de som bringar mig värme. En puss till solen som håller oss vid liv. En puss till himlen som jag alltid kan titta upp på. En puss till stjärnorna som tittar ner på oss. En puss till all Kärlek jag har runt omkring mig.
L'amour conquiert tout
Relationer.
Det är så roligt när två människor börjar gilla varandra lite mer än bara vänner. När båda börjar intressera sig på en gång och det blir så där nervöst och gulligt. Andra saker är det när bara en person börjar gilla den andra, det är ett helvette. Relationer är något otroligt krångligt.
Slå knut på era tungor.
Bullshit. Skitsnack. Glåpord.
Allt som har med detta att göra är jag så jävla trött på. Folk som ska lägga sig i, folk som ska snoka, dömma, ta reda på, skvallra. B-U-L-L-S-H-I.T. Vänner ska inte komma och försöka förstöra relationer mellan människor. Vänner ska stötta och uppmuntra istället för att slänga skit. Det är en stor klyfta mellan att ha en egen åsikt om en sak eller en person och att skratta ut en vän som kanske tycker något annat. Vem fan bryr sig? Om JAG skulle börja gilla någon eller något så skulle jag hellre vilja ha mina vänners uppmuntran istället för att höra en jävla massa skit om det istället. Vart är poängen i det hela? "Jahaa, men okej, då ångrar jag mig nu då. Jag tycker inte alls om honom/det."
Jag trodde de flesta skulle ha växt ifrån sådant i den åldern man börjar komma upp i nu. Slå knut på era tungor och gå och dunka in er panna i en vägg någonstans. Ni har ju ingenting vettigt att säga. Ska vi sätta er vid förhörsbordet med lampan i ansiktet, och smälla varenda liten irriterande egenskap ni har, rakt i ansiktet på er? Smäll i en stekpanna i bakhuvudet på köpet också.
Låten.
Jag har inte kunnat lyssna på den låten på fem år. Det är för mycket känslor, för mycket minnen. Och alldeles för stor dos av lycka för att hålla sig inne i min kropp utan att tårarna ska börja rinna. Men nu lät jag dig sätta på den, och jag lyssnade. Kröp upp i knät och blev omhållen medan jag skakade och snorade av all gråt.
Men det är gråt av lycka. För att jag har en så fin människa och vän i mitt liv.
Men det är gråt av lycka. För att jag har en så fin människa och vän i mitt liv.
Jag har så fina vänner.
Du tog tag i mig.
Lutade din panna mot min.
Du tittade mig i ögonen
och sa
"Vet du om hur mycket jag älskar dig?
Vet du om att du är den finaste människan som finns?"
Jag har så underbart fina vänner.
Lutade din panna mot min.
Du tittade mig i ögonen
och sa
"Vet du om hur mycket jag älskar dig?
Vet du om att du är den finaste människan som finns?"
Jag har så underbart fina vänner.
Molnen.
Jag låg på rygg och tittade på molnen.
Dom flöt förbi fort
men mjukt.
Jag tänkte att jag skulle vilja sitta där uppe
på ett eget moln
och se ut över världen
med kameran i handen.
Knäppa bilder och bli glad
över dom jag tyckte blev bra,
jag skulle antagligen skutta
så där som jag brukar göra
när jag fotograferar.
Dom flöt förbi fort
men mjukt.
Jag tänkte att jag skulle vilja sitta där uppe
på ett eget moln
och se ut över världen
med kameran i handen.
Knäppa bilder och bli glad
över dom jag tyckte blev bra,
jag skulle antagligen skutta
så där som jag brukar göra
när jag fotograferar.
En del av min livshistoria.
Det är inte samma väntrum, men det är samma område där jag satt. Hon fick skjutsa mig en till två gånger i veckan, för att jag inte kunde åka kommunalt. Hon satt utanför och väntade i en hel timma tills jag kom ut igen. Hon höll sig stark medan jag var ett vrak. Hon höll sig lugn dom gånger jag skrek för att jag trodde att jag höll på att dö. Hon gjorde allt hon kunde göra för att hjälpa, utan att dömma. Hon är och kommer alltid att vara bäst.
Ditt leende.
Jag drömde om dig. Jag såg ditt ansikte och för första gången på ett par år så råkade du möta min blick och du såg inte mordisk ut. Som om du hatade mig mer än någonting annat, för det är så du har sett på mig de senaste 4 åren. Och jag har inte fått en chans att ens öppna munnen eller höja på ögonbrynet. Jag saknar dig fortfarande. Det var inte en lång vänskap, men den vänskapen betydde mycket. Jag hoppas att den gjorde det för dig med, även om det är undermedvetet. Efter fyra år, kan ditt ansikte fortfarande dyka upp i mina drömmar.
murar.
Det finns vissa saker som gör mig livrädd. Jag distanserar mig till känslor och människor. Vänner eller romantiska relationer håller jag alltid ett avstånd till. Men vissa halkar innanför mina murar, då jag inte kan få upp dom igen. Det gör mig totalt skräckslagen. Varje gång någon kommit in till mitt hjärta, så har personen dragit fram en monstruös fot och stampat på det. Så jag låter helt enkelt inga komma in där längre. Men med vissa kan jag inte styra över det. Och det skrämmer slag på mig så att jag kan krypa upp med täcket och gråta.
Tu med manques.
Jag vill hålla om dig ikväll. Jag vill hålla om dig alla kvällar. Somna med dig, vakna med dig och känna gemenskapen jag har med dig. Jag vill vakna mitt i natten bredvid dig av att du snarkar i mitt öra, dunka till dig litegrann tills du vänder dig om och drar med mig, så att jag andas i ditt öra istället - medan du formar min kropp efter din i sömnen.
Nu håller världen andan i väntan på ditt nästa steg, svin eller du?
Du gick helt plötsligt och blev någon annan. Satte på dig en mask som ingen av oss får av och sedan vänder du ryggen åt. Det kan du förneka hur mycket du vill, du ser inte med klara ögon. Istället för att försöka klättra så hoppar du längre ner i djupet och du drar med dig människor ner och utnyttjar. Springer runt på stan, häller i dig och dansar tills alkoholen satt sig så djupt att du inte kan stå, gå eller prata ordentligt. Men det komiska är; du har egentligen inte kul?
Personen.
Personen du inte har några murar för. Personen som vet alla dina brister, och genomskådar alla försök till spel. Personen som pussar dig på pannan och ger dig en kram när du är på dåligt humör. Personen som visar uppskattning en helt vanlig dag, för att du ska veta att du är speciell. Personen som slänger in ett "du är bäst" i ett vanligt samtal.
Personen som älskar dig exakt för den du är.
Personen som älskar dig exakt för den du är.
En del av mig.
Det är sällan jag lyckas skriva ner känslor, bara så där för mig själv. Utan det kommer
i så fall små glimtar av mina känslor och förklaringar när jag har en konversation eller
diskussion med någon. I det här fallet skriver jag med Sandra om psykisk ohälsa och
dom som vet hur ångestsyndrom känns. Jag tänkte att jag kunde dela med mig.
"Jag hamnar ibland i något mellanstadium. Då jag inte orkar träffa människor, inte orkar
vara stark, inte orkar kämpa emot hela tiden. Men jag är så fruktansvärt rädd att hamna
helt där nere på botten igen för jag vet att det tog för lång tid och för mycket styrka av
mig att ta mig upp därifrån, så jag kommer aldrig kunna göra det igen. Så ibland hänger
jag där på klippkanten utan att varken släppa taget eller klättra upp. Jag bara hänger tills
jag på något sätt finner styrkan att klättra upp och ställa mig upp igen."
i så fall små glimtar av mina känslor och förklaringar när jag har en konversation eller
diskussion med någon. I det här fallet skriver jag med Sandra om psykisk ohälsa och
dom som vet hur ångestsyndrom känns. Jag tänkte att jag kunde dela med mig.
"Jag hamnar ibland i något mellanstadium. Då jag inte orkar träffa människor, inte orkar
vara stark, inte orkar kämpa emot hela tiden. Men jag är så fruktansvärt rädd att hamna
helt där nere på botten igen för jag vet att det tog för lång tid och för mycket styrka av
mig att ta mig upp därifrån, så jag kommer aldrig kunna göra det igen. Så ibland hänger
jag där på klippkanten utan att varken släppa taget eller klättra upp. Jag bara hänger tills
jag på något sätt finner styrkan att klättra upp och ställa mig upp igen."
Själviskhet.
Minns du när du gav mig "ilska är lättare att känna än sorg" som anledning till varför du betedde dig som ett svin, efter att du hade gått bakom ryggen på mig? Men jag tror inte du någonsin tänkte på att om du, som hade gjort skadan kände så pass mycket sorg att du valde att göra om det till ilska - någonsin insett den mängden sorg jag måste känt, och fortfarande känner idag, som fick ta smällen? Jag tror du aldrig någonsin satt dig in i hur jag kände mig, utan faktiskt bara var självisk nog att tänka på dina egna känslor och ditt samvete. Men inte på mig som låg begravd under den mängd stenblock du själv var ansvarig för. Du var mer rädd för höjden och undran över hur du skulle komma ner när du stod på toppen av högen.
Kärlek och vänskap.
.. och det sticker lite i hjärtat, hugger lite i bröstet. Som om någon försiktigt testar för att se hur mycket man kan sticka in den vassa udden. Det är saknaden jag känner. Den som gör att jag känner mig ensam eftersom jag inte kan vara med någon, så som jag kan vara med dig. Och ibland får jag helt enkelt lägga mig ner och låtsas att du håller min hand, så att saknaden ska lätta lite.
Det är läskigt den känslan, när man delar en relation där man känner varandra utan och innan. När man vet alla bra och dåliga egenskaper hos varandra och ibland kan förutse vad den andra ska känna fast någonting inte har hänt än. Men det är underbart, även om det är läskigt ibland. Det är kärlek & vänskap.
"och jag ska fan bli den personen ni aldrig vågade vara "
Jag har läst igenom mina gamla dikter, mina känslor från när jag var 14-16 år. Vad jag tänkte, vad jag trodde, hur jag peppade mig själv. Det är otroligt intressant, något som ingen annan än jag kan förstå. Ingen här på bloggen vet vad jag gått igenom med mig själv och inte, ingen av mina vänner vet det heller. Den enda som kan veta det är jag; den enda som vet innebörden av mina ord är jag.
Det blossar upp mycket känslor när jag läser igenom allt.
Aldrig igen.
Nu sätter jag stopp. Vänder ryggen med tårar i ögonen och så mycket ilska att inte ens min tunga kan stappla fram ett ordentligt ord. Rösten bryter sig bara och jag är så trött och utmattad att enda sättet att ta mig hem var på adrenalin efter att vilja ta ut min ilska mot någon eller något.
Jag klarar inte mer, och den här ilskan är något som har hållt i sig i 10 år, byggt upp sig och nu har någon precis tryckt in en nål i den bubblan så att den sprider sig. Och jag har ingen kontroll över den ilskan, har aldrig haft och kommer aldrig att ha. Den som säger ett ord om den ilskan kan likagärna ligga med en kniv mot halsen på en gång. Aldrig igen.
Jag klarar inte mer, och den här ilskan är något som har hållt i sig i 10 år, byggt upp sig och nu har någon precis tryckt in en nål i den bubblan så att den sprider sig. Och jag har ingen kontroll över den ilskan, har aldrig haft och kommer aldrig att ha. Den som säger ett ord om den ilskan kan likagärna ligga med en kniv mot halsen på en gång. Aldrig igen.
Det är lycka för mig
Att höra orden från sångerna, speciellt den jag delade med dig. Den jag alltid kommer att förknippa med dig och det du sa. Att höra dom tillsammans med din röst fyller mig av kärlek. Fyller mig med lycka av att jag har sådan tur att jag har dig. Att vi hittat varandra. Jag kan inte formulera hur många fjärilar och lättade vindar som blåser inom mig så fort jag hör din röst. Hur alla stenar från mina axlar försvinner när jag hör ditt skratt som jag tycker om så mycket. Att höra dig sjunga fyller mig med glädje som inte går att beskriva.
Jag är glad att du är min vän. Min kropp vill lägga sig ner och skratta och gråta på en och samma gång just för att jag inte kan förstå, hur det kunde hända sig. Att något så bra kunde skapas igen och bli starkare än någonsin. Att somna till din röst gör mig lugn. Att sova bort mina dagar för att få höra dig på nätterna fyller mig med ett ljus som solen aldrig skulle kunna tävla mot. Jag älskar dig min vän.
30h 22min 17sek
Jag är glad att du är min vän. Min kropp vill lägga sig ner och skratta och gråta på en och samma gång just för att jag inte kan förstå, hur det kunde hända sig. Att något så bra kunde skapas igen och bli starkare än någonsin. Att somna till din röst gör mig lugn. Att sova bort mina dagar för att få höra dig på nätterna fyller mig med ett ljus som solen aldrig skulle kunna tävla mot. Jag älskar dig min vän.
30h 22min 17sek
