Gamla bloggen.

Jag sitter i solen, med en fotbollsplan framför mig och datorn i knät. Shottas står och rycker och jag har börjat få förhårdnader i handflatorna efter att ha slitit i kopplet när han vill springa iväg efter bollen och emil. Nu kom emma och andy tillbaka efter att ha käkat, och emma sitter bakom mig och pillar mig i håret så att jag får rysningar på huden. Jag pratar med bästis på datorn, säger att han ska vara min vän föralltid. Adil har mina solglasögon på huvudet och jag fastnar med min stora ring i allting. Det är en helt underbar dag, då tiden stannat och vi är barn som leker i solen.

Det är många i dagens läge som har kroppskomplex. Jag har det, ett par av mina bästa vänner har det. Men oftast klarar människor gå som vanligt även om det finns något de är missnöjda med. Men så finns det de som utvecklar ett så stort komplex att de gömmer sig, blir äcklade av sig själva och sedan sjunker självförtroendet grad för grad. Jag är där någonstans, mitt komplex har sjunkit en grad eller två och jag försöker att jobba bort det genom att titta på bilder på min kropp, försöka vänja mig vid den och att inte låta komplexen sänka mitt självförtroendet. Jag vill gå ner i vikt och jag vill börja träna, det är ett stort mål, men samtidigt är jag rädd att komplexen ska sitta kvar psykiskt och att jag inte ska bli nöjd även om jag skulle rasa 10kg. Komplexen sitter framför allt i huvudet, och då kan det tillslut bli så att du bara är skelett men fortfarande är så missnöjd med dig själv .

Jag har otroligt svårt att prata om mitt kroppskomplex och att det blivit värre och  det är nog första gången som jag faktiskt skriver ner det svart på vitt. Men för mig blir det en del till att höja mitt självförtroende. Att faktiskt visa upp det och försöka att finna styrkan i mig själv.

Känner ni igen er? Har ni något kroppskomplex, något tips eller en berättelse att skriva ner? Jag läser mer än gärna, vare sig du skriver anonymt eller med namn. Det är viktigt att man vågar prata om det.

Vissa människor har ett väldigt stort problem med att folk ska tycka synd om en. De känner sig förnedrade och små. Jag är däremot tvärtom på vissa punkter. Det är en sak när folk tycker synd om en på ett förnedrande sätt men på en punkt känns det tröstande när folk tycker synd om. Människor har inte varit rättvisa mot mig i mitt liv. Jag har fått ovanligt mycket skit och blivit knivhuggen i ryggen och trampad på av både kärlek och ett antal nära vänner som jag litade på. Jag har blivit kastad i marken när jag haft mitt hjärta i handen.

Jag har alltid varit en snäll person, fast med attityd och mycket aggressioner. Vissa tar mig som elak för att jag varit otrevlig, men i så fall har personen i fråga skadat mig eller någon av mina nära på ett eller annat sätt. Men om man har en bra attityd är jag ännu trevligare tillbaka.
Jag har alltid velat människor gott, lider av sjukt dåligt samvete så fort jag gör någon minsta ledsen, även om det inte var medvetet eller ens något fel, just för att jag klarar inte av att skada människor när jag själv vet hur det känns. Och jag har blivit ivägdragen just för att jag envisats med att stanna hos någon som gör mig illa, att någon tillslut fick hoppa in och tvinga mig att slita mig ifrån. Jag fick bli spottad i ansiktet fem gånger, bokstavligt talat, efter år av svek för att inse att personen jag en gång hade känslor för inte var värd mig. Det krävs jävligt mycket.

Så tillbaka till ämnet, att någon jag håller kär känner medlidande för mig efter saker som hänt i mitt liv, känns bara tröstande. Att någon lider med mig. "Jag tycker synd om dig, vet inte varför men jag gör det för du ska inte ha sådana problem egentligen, du är för bra för det. Du är värd att höra det".

Att höra det värmde mig rakt i hjärtat. Fyllde hela min kropp med kärlek. Och en stor tröst, av att veta att människor reagerar på hur folk behandlar varandra. Hur människor sätter en kniv i ryggen på sina närmsta för att själv komma ett steg framåt mot tillfredställelse och blundar för skuldkänslorna som borde komma efter. Det är inte så tillfredställande att vara försöksdjuret som människor sticker hål på. Och som sagt, det har inte hänt för sista gången.


Det är inte många som vågar visa sig svaga. Just för att människor ser ner på en då. Det är inte många som vågar ropa på hjälp. Samma sak gällde mig, tills jag blev tvingad till att ta hjälp. Jag har inget problem med att prata om saker som hänt i mitt liv, om det finns en chans till att det bidrar till att någon annan känner tröst och styrka. Att någon känner sig mindre ensam. Jag är inte den enda.

Provocera var nog ett av de orden som beskrev mig som allra bäst för några år sedan. Det var det jag gjorde, hade taggarna utåt mot allt och alla. Visade att jag inte lät mig styras av någons ord eller bedömning av mig. Hatade att människor sa saker om hur jag var innan de delat en mening med mig.

I dagens läge är det fortfarande ett ord som beskriver mig men inte på ett lika uppenbart eller likadant sätt som förut. I alla fall inte lika ofta som då. Nu chockar jag mest efter att människor bekantat sig med mig, smyger in och slänger ur mig någonting som får de att stanna upp med de där mikrosmå ansiktsryckningarna. Använder mig av ord, ansiktsuttryck, knutna nävar och snabb tunga när människor dömer mig för fort och tror att de kan behandla mig därefter. När jag är en sådan människa som vägrar tolerera det.

Tillexempel så klagar jag över att vissa kategorier i samhället accepteras allt för lätt. Människor skämtar om saker som man inte borde skämta om och ingen reagerar. Människor kallar varandra saker på "skämt" och de som tar emot det bara skrattar. Jag, däremot, är inte en sådan som kan skratta bort det. Om någon drar ett skämt om "min mamma", eller kallar mig något skällsord på "skämt", så är jag knappast den som står med ett sockersött leende och skrattar åt det. Vart är humorn?

Att gå och kalla någon hora "på skoj" eller att gå hem till någon man inte känner för att sätta sig och tända en joint när man knappt hälsat på personen som bor där (egen erfarenhet, ja). Sådana saker ska inte klassas som roliga. Tjejen som bodde där blev inte glad, men hon slängde heller inte ut dem, medan jag stog och skakade och såg dubbelt tills min vän fick min blick att fokusera på henne och lugna ner mig. Jag kunde inte gå nära dem på hela kvällen.

Jag vet att många inte delar min åsikt om droger. De personerna som gjorde detta får göra sina saker på sin egen tid och sina egna platser, men att gå hem till någon man inte känner och sedan sätta sig och röka på som om det var en självklarthet när man kommer hem till en annan människa; Sådant är helt enkelt inte okej. Och det slog slint för ögonen på mig när jag insåg att människor har låtit saker och ting gå för långt. Det här är bara en del av alltihopa.

Sitter med en handduk på huvudet och funderar över människor som har så svårt att göra bort sig. Även om det skulle vara med flit. Nu pratar jag självklart inte om något jätteförolämpande som man mår dåligt av, utan om människor som säger "nej gör inte så! folk tittar!". Och? Så om folk tittar? För att man dansar lite på gatan för att man är glad?
Måste hela jävla samhället vara så uppsnofsiga att man inte kan visa lite glädje genom att dansa på trottoaren? Eller att gå och sjunga och tralla för sig själv?

Det får mig att tänka på när jag skulle vara snäll och springa och köpa tamponger åt en arbetskollega. Tampongerna fanns bakom disken, som jag fick reda på efter att jag hade sprungit runt och frågat människor i affären.
När jag kommer fram till kassan har jag massor av människor runtom mig och bara för att så sa jag med väldigt hög röst "Hej! Jag skulle vilka ha TAMPONGER!". Jag kunde helt enkelt inte låta bli eftersom man absolut inte får nämna sådana "pinsamma saker" högt här. Men där stog jag med ett litet leende och det gjorde min dag ljusare, för att jag vet att jag kan.

Jag kan gå och sjunga och dansa på trottoaren. Jag kan prata högt om pinsamma saker. Jag kan stå och titta på sexhörnan i apoteket, när en gubbe kollar snett på en och säga "vadå som om han inte har haft sex nångång eller? om han inte har så vill han ha. så fungerar människor" medan fru hjärter dam höll på att svimma av förlägenhet. (inget ont om fru hjärter dam).

Ibland behöver man hitta delar av sig själv som man SJÄLV tycker om, utan att bli påverkad av andra. Det här är en av mina.