I skuggan av min stolthet, döljer sig saker och ting.
En anteckning jag skrev i natten, då jag försvann bland bokstäverna..
Jag & C är väldigt kärleksfulla mot varandra. Vi förklarar alltid vår vänskap till varandra på ett eller annat sätt. Antingen är det genom små söta ord som "skrutt, snutt" osv, eller helt enkelt att nån är emotionell av sig och förklarar hur mycket den andra betyder för en. Det är fint tycker jag.
Jag & C är sådana människor. Vi tycker om att höra att vi betyder något för dom vi älskar. Inte på ett uttjatande sett, utan det räcker med att höra att man är saknad när man inte har setts på 3 dagar. Att bara få en spontan kommentar eller sms helt plötsligt där det står "Jag älskar dig" på. Sånt kan göra en hel dag. Att veta att någon tror på en, att man klarar ta sig igenom saker och ting. Att veta att någon tänker på en. Då blir man inte lika ensam.
För vi vet hur det känns att vara ensam. Vi båda vet hur det känns att vara hjälplösa och små. Vi är sådana som behöver någon där, någon som vi vet finns. Någon man kan ringa mitt i natten bara för att prata, när man känner sig ensam och inte kan sova. Tänker på saker man inte borde tänka på. Tänker på saker som hänt som präntat sig in i själen.
Och jag har så många gånger tänkt att jag måste stå på egna ben, för jag har hela tiden förväntat mig att jag inte kommer ha någon där när jag är vuxen. Men sen slår det mig att jag fortfarande är ungdom, och att jag inte tänker släppa taget om vissa i första taget.
Jag har alltid varit den som behövt andra, behövt någon att bolla med för att tänka högt. Ända sen en händelse från att jag var liten så har jag tagit ansvar över människor, skyddat dom och ibland lagt alldeles för mycket energi på någon annan så att jag tappar bort mig själv och går under. I och med den händelsen var jag också hjälplös, jag KUNDE inte skydda varken mig själv eller den personen jag tog ansvar för. Och den känslan sitter kvar i varje steg jag tar, i vardagen, i vartenda beslut eller situation jag befinner mig i. Så jag bestämde mig att jag skulle slita mig loss och lära mig att stå på egna ben.
Innan jag visste ordet av hade jag kommit längre än vad jag själv visste att jag kunde. Och även om jag har fått så mycket stöd från mina nära, så har jag gjort det på egna ben. I det här fallet har jag inte blivit släpad fram, puttad för att klara av det. Utan jag har gått själv med skakiga ben men fortsatt med dom jag älskar bakom mig.
Men jag har också en grej av att glömma bort att det står människor bakom mig. Jag tar för givet att människor kan lämna mig, vända ryggen åt, svika mig. På en sekund kan jag vända taggarna utåt för att jag helt plötsligt tror att min vän är en fiende.
Och där hoppar vi tillbaka till att Jag & C förklarar vår vänskap för varandra ofta. Med små ord, små påminnelser om att man inte är ensam.
Jag & C är väldigt kärleksfulla mot varandra. Vi förklarar alltid vår vänskap till varandra på ett eller annat sätt. Antingen är det genom små söta ord som "skrutt, snutt" osv, eller helt enkelt att nån är emotionell av sig och förklarar hur mycket den andra betyder för en. Det är fint tycker jag.
Jag & C är sådana människor. Vi tycker om att höra att vi betyder något för dom vi älskar. Inte på ett uttjatande sett, utan det räcker med att höra att man är saknad när man inte har setts på 3 dagar. Att bara få en spontan kommentar eller sms helt plötsligt där det står "Jag älskar dig" på. Sånt kan göra en hel dag. Att veta att någon tror på en, att man klarar ta sig igenom saker och ting. Att veta att någon tänker på en. Då blir man inte lika ensam.
För vi vet hur det känns att vara ensam. Vi båda vet hur det känns att vara hjälplösa och små. Vi är sådana som behöver någon där, någon som vi vet finns. Någon man kan ringa mitt i natten bara för att prata, när man känner sig ensam och inte kan sova. Tänker på saker man inte borde tänka på. Tänker på saker som hänt som präntat sig in i själen.
Och jag har så många gånger tänkt att jag måste stå på egna ben, för jag har hela tiden förväntat mig att jag inte kommer ha någon där när jag är vuxen. Men sen slår det mig att jag fortfarande är ungdom, och att jag inte tänker släppa taget om vissa i första taget.
Jag har alltid varit den som behövt andra, behövt någon att bolla med för att tänka högt. Ända sen en händelse från att jag var liten så har jag tagit ansvar över människor, skyddat dom och ibland lagt alldeles för mycket energi på någon annan så att jag tappar bort mig själv och går under. I och med den händelsen var jag också hjälplös, jag KUNDE inte skydda varken mig själv eller den personen jag tog ansvar för. Och den känslan sitter kvar i varje steg jag tar, i vardagen, i vartenda beslut eller situation jag befinner mig i. Så jag bestämde mig att jag skulle slita mig loss och lära mig att stå på egna ben.
Innan jag visste ordet av hade jag kommit längre än vad jag själv visste att jag kunde. Och även om jag har fått så mycket stöd från mina nära, så har jag gjort det på egna ben. I det här fallet har jag inte blivit släpad fram, puttad för att klara av det. Utan jag har gått själv med skakiga ben men fortsatt med dom jag älskar bakom mig.
Men jag har också en grej av att glömma bort att det står människor bakom mig. Jag tar för givet att människor kan lämna mig, vända ryggen åt, svika mig. På en sekund kan jag vända taggarna utåt för att jag helt plötsligt tror att min vän är en fiende.
Och där hoppar vi tillbaka till att Jag & C förklarar vår vänskap för varandra ofta. Med små ord, små påminnelser om att man inte är ensam.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag har ingen kamera :(
Trackback
