Den tron finns inte alltid där.
Ibland känner jag igen mig i Carrie Bradshaw, i Sex and the city. Som när jag går runt någonstans, med en
kaffe i handen och helt plötsligt får ett lyckorus för att jag tycker om den här staden, så jag börjar le. Jag gillar att titta på byggnaderna, det kliar i fingrarna när jag tittar på affärerna, jag ryser när jag går vid vattnet och tittar ut mot sjön. Och jag är helt otroligt lugn och lycklig när jag är ute på sjön i en båt och ser Stockholm från vattnet.
Och ibland när jag går med en vän, det kan vara på en gata och jag får helt plötsligt en filmkänsla i hela kroppen. Det är sådana stunder som jag känner igen mig i Sarah Jessica Parkers rollfigur.
Det här är sådana liknelser som jag har svårt att förklara både muntligt och på papper. Det går för fort för att jag ska kunna fånga känslan, ta tag i den och faktiskt se vad detaljerna är. Vad som skapar det, men jag gillar dem. Jag gillar de där lyckorusen jag kan få. I en vardag där jag lever med ångest i kroppen är det en otroligt härlig känsla att få känna sådana impulser. Det blir en lättnad.
Människor brukar använda uttrycket “idag känns det att man lever”. Tillexempel när man är bakfull eller bara otroligt deprimerad en dag. För mig är det samma uttryck fast i de lyckorusen. När min ångest har sina perioder och är svår, när jag tampas med den varje dag så är det en lättnad att få de lyckorusen, att känna att jag lever med något gott i kroppen också. Stunder där jag känner att jag verkligen mår bra och ångesten försvinner, och jag får den tron att jag kan klara allt bara jag vill.
Den tron finns inte alltid där.
Haha testar bara schampot :D
Tycker om att du skriver om din ångest, det är inte alla som vågar. Själv mår jag bra i dag. Visst händer det någon gång att jag får ett panikångestanfall och ibland att jag bara får ångest eller bara panik. Men väldigt sällan. Fast det är jobbigare nu på hösten för då blir jag lätt lite nedstämd och då blir jag också mer mottaglig för det andra. Även om jag, när jag mådde som sämst, tyckte att det var dödsotäckt och att jag var galen och aldrig skulle bli frisk igen, så tror jag att jag kom lindrigt undan i slutändan. Jag följde ett KBT-program i en bok och gick till en psykolog som hjälpte mig att sluta stressa upp mig så mycket. Jag har blivit bättre och bättre hela tiden men jag tror alltid jag kommer behöva jobba på mitt mående. Och jag har fortf. kvar vissa fobier i liten mån. Ex. hissar, höjder, flyg och alldeles för öppna ytor.
