Gamla bloggen.

En kväll i september gick jag ner till bryggan, bara jag, min ipod och min kamera. Det var under de veckorna som jag gick ner mig, då jag vandrade vägen till att bli utslagen. Då jag inte hade någonstans att gå och inte visste om vad som höll på att hända med mig och min kropp. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig, hur långt det faktiskt kunde gå och hur långt ner jag kunde falla.
Jag satte Lars Winnerbäck på repeat och låg ner på bryggan i en timma, såg upp i himlen och förlorade mig i Elegi. Lyssnade, tog till mig, förstod och kände texterna inom mig. Det var så jag försvann ett ögonblick, för att dämpa känslan av att falla.

Den kvällen är en av de få kvällarna som jag minns ordentligt innan allt blev svart. Då jag fortfarande var vid något sorts medvetande innan jag försvann under ytan, utan att komma upp på ett bra tag. Det är inte ofta det händer att jag tänker tillbaka till hur det faktiskt kändes, men när jag gör det så kommer tårarna upp. Som nu.