Gamla bloggen.

Det skapades sprickor i mina murar för mina ögon idag.
Vissa känsliga ämnen kan jag inte prata om, det spricker.
Och jag vägrade,
även fast försök från psykolog
för att låta mig bekämpa de där murarna jag har,
att jag vägrar släppa ut känslor.
Och jag höll igen.
Tårar rann och rösten blev grötig.
Men klumpen höll jag kvar i halsen,
växlade mellan att hålla andan
och att ta djupa andetag
för att inte låta det spricka.
Jag vill,
men jag kan inte.
Det är något som hindrar mig.
Jag är duktig på att le.
Duktig på att skratta och lägga på
den där masken som jag har vant mig
vid att bära.
Varje skratt är inte falskt,
jag har lätt att finna glädje i livet,
jag mår bra när jag har
Kärlek
runt omkring mig.
Men det är kluvet.
Jag mår inte bara dåligt,
jag mår inte bara bra.
Det är inte så det fungerar.
Jag mår så bra över mycket,
jag har så fina människor i mitt liv;
men det finns fortfarande svårigheter
jag hanterar,
och en bakgrund som ibland står framför mina ögon
och som vägrar att rubbas.
Jag har mycket inom mig som måste hanteras.
Efter behandlingar och framsteg,
så är det fortfarande mycket kvar.
Men någonstans på vägen
la jag på mig en mask och ett leende,
och glömde hur man släpper ut sina känslor.