Att vara försöksdjuret är inte det skönaste.
Vissa människor har ett väldigt stort problem med att folk ska tycka synd om en. De känner sig förnedrade och små. Jag är däremot tvärtom på vissa punkter. Det är en sak när folk tycker synd om en på ett förnedrande sätt men på en punkt känns det tröstande när folk tycker synd om. Människor har inte varit rättvisa mot mig i mitt liv. Jag har fått ovanligt mycket skit och blivit knivhuggen i ryggen och trampad på av både kärlek och ett antal nära vänner som jag litade på. Jag har blivit kastad i marken när jag haft mitt hjärta i handen.
Jag har alltid varit en snäll person, fast med attityd och mycket aggressioner. Vissa tar mig som elak för att jag varit otrevlig, men i så fall har personen i fråga skadat mig eller någon av mina nära på ett eller annat sätt. Men om man har en bra attityd är jag ännu trevligare tillbaka.
Jag har alltid velat människor gott, lider av sjukt dåligt samvete så fort jag gör någon minsta ledsen, även om det inte var medvetet eller ens något fel, just för att jag klarar inte av att skada människor när jag själv vet hur det känns. Och jag har blivit ivägdragen just för att jag envisats med att stanna hos någon som gör mig illa, att någon tillslut fick hoppa in och tvinga mig att slita mig ifrån. Jag fick bli spottad i ansiktet fem gånger, bokstavligt talat, efter år av svek för att inse att personen jag en gång hade känslor för inte var värd mig. Det krävs jävligt mycket.
Så tillbaka till ämnet, att någon jag håller kär känner medlidande för mig efter saker som hänt i mitt liv, känns bara tröstande. Att någon lider med mig. "Jag tycker synd om dig, vet inte varför men jag gör det för du ska inte ha sådana problem egentligen, du är för bra för det. Du är värd att höra det".
Att höra det värmde mig rakt i hjärtat. Fyllde hela min kropp med kärlek. Och en stor tröst, av att veta att människor reagerar på hur folk behandlar varandra. Hur människor sätter en kniv i ryggen på sina närmsta för att själv komma ett steg framåt mot tillfredställelse och blundar för skuldkänslorna som borde komma efter. Det är inte så tillfredställande att vara försöksdjuret som människor sticker hål på. Och som sagt, det har inte hänt för sista gången.
Det är inte många som vågar visa sig svaga. Just för att människor ser ner på en då. Det är inte många som vågar ropa på hjälp. Samma sak gällde mig, tills jag blev tvingad till att ta hjälp. Jag har inget problem med att prata om saker som hänt i mitt liv, om det finns en chans till att det bidrar till att någon annan känner tröst och styrka. Att någon känner sig mindre ensam. Jag är inte den enda.
