Gamla bloggen.

När jag var yngre och hade kompisar som sov över, så satt vi oftast uppe och gapskrattade åt allt och ingenting, pratade om pojkar och lagade oboy. Vi brukade ligga på golvet i koncentration för att inte gapskratta högt för att väcka föräldrarna, och i vissa fall var det exakt det som hände så att vi fick lite skäll. Det var ju trots allt inte bra att stå och hälla i sig oboy klockan fyra på morgonen när man var fjorton år.

Nu är saker lite annorlunda. Nu är det grannarna man inte ska störa mitt i natten men gapskratten är fortfarande kvar, och lika så humorn. Men nu finns det också allvarligare saker man börjar prata om.
Både jag och min vän satt uppe här om natten ända till sex på morgonen, eftersom vi hamnade i ett djupt samtal om våra respektive “sjukdomar.” Det är så jag kommer kalla dem i den här texten. Vi båda blev frustrerade, oroliga i kroppen och ledsna när vi lade tankarna på dem, vilket vi oftast måste göra. Både hon och jag kämpar mot en tyngd varje dag, som bara väntar på att få dra med oss ner i ett stort svart hål. Själv har jag redan varit vilse i ett svart hål en gång, och jag är glad att jag fann styrkan att ta mig upp. Men att leva med den styrkan koncentrerad varje dag, är jobbigt och tar en massa energi. Man blir rädd och det enda vi kan göra är att hitta och koncentrera oss på de glädjeämnen vi finner i livet. Vi kommer inte ha orken att göra allt det vi skulle vilja göra, men vi kommer inte ge upp om hoppet att i alla fall göra det mesta utav det vi kan. Vi balanserar på en svag lina mellan att försöka leva våra liv till fullo utan att köra slut på den lilla energin.