Bubbla.
Just nu lever jag i en bubbla av ångest och verklighetsflykt.
Och jag har en massa bilder att visa för er. Men nu blir det förhoppningsvis en god natts sömn, utvilande och utan mardrömmar. Om den hysteriska bruden kan sluta skrika utanför (!!!)
SV: Hihi, ja visst är han galet fin i smyg? :) Har tittat på det brevet flera gånger idag bara för att försöka trycka bort ångesten med att tänka på hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som har honom i mitt liv. :)
Du är söt som skriver så fina kommentarer!
SV: Jag instämmer. Det är omöjligt att förklara för någon hur det är att leva med ångest som aldrig har gått igenom något liknande själv. Det är inte bara att man får en depression som man måste ta sig ur, sedan när man är ur den så sitter man där med alla "men" man har fått och måste ta tag i allt som man har förstört under tiden då man inte kunde kontrollera sig själv för att man mådde så dåligt. Det är verkligen hemskt att inte känna igen sig själv när man kollar sig i spegeln, eller att gå frånn att skratta till att gråta på nolltid utan att man förstår varför man gråter. Allt jävla kämpande tar på krafterna. Man måste kämpa för att stiga ur sängen på morgonen, man måste kämpa för att orka gå på toaletten, man måste kämpa för att få i sig mat trots att man sitter och hyperventilerar och samtidigt inte får någon luft. Ja, du vet ju själv. Jag önskar bara att fler pratade mer öppet om detta, jag är så sjukt less på att behöva spela glad. Nej, jag är inte glad just nu, so what? Kan det inte vara okej att vara lite kokobäng i huvudet ibland? Vem fan är inte det lixom? Det måste man vara för att orka leva i denna värld. Sedan blir faktiskt allt så mycket roligare då. Haha, skämt och sido. Du skriver sjukt bra inlägg och jag tycker du är asstark som står för dina åsikter i allt du skriver!
Hejhej, jätte fin blogg.
Skulle du kunna gå in och rösta http://conler.se/2010/may/fashion-final.html på trean, skulle vara grymt!
SV: Förstår exakt vad du menar. Jag brukar alltid förkorta det med att " det är inte så lätt att leva som man lär. " Det stämmer in så bra på mig med. Det är en väldigt fin egenskap som vi som gått igenom mycket i livet utvecklar - att sätta andra före oss själva. Det tror jag påverkar rätt mycket att det går så långt för sådanna som oss att förstå att något är i obalans. Men, jävlar vad starka vi blir när vi klarar oss genom depression efter depression.
Enda sen jag var liten har jag beskrivit mitt liv som en stege: " Mitt liv kan jämföras med en stege. Stegen står lutad mot väggen, jag klättrar och klättrar. Kommer ett steg högre upp för varje dag som går. När jag endast har ett steg kvar till toppen så hoppar det fram en jävel och puttar ner mig. Då måste jag börja om att klättra. "
När jag är inne i en depression så är min stege trasig och jag har inte ens ork att laga den. Den får ligga där och jag skiter fullständigt i vad som händer med den.
När jag har tagit mig ur depressionen så ligger stegen kvar, jag har då börjat kika på den ibland i smyg och börjar fundera över hur jag ska reparera den. Vågar inte riktigt börja försöka än, men snart.
Där är jag nu.
Hejsan, Allt bra?
Välkommen in till Tomelillas största blogg! =)
Du kommer inte ångra dig! ;)
Kram Tobbe
