En del av min livshistoria.
Det är inte samma väntrum, men det är samma område där jag satt. Hon fick skjutsa mig en till två gånger i veckan, för att jag inte kunde åka kommunalt. Hon satt utanför och väntade i en hel timma tills jag kom ut igen. Hon höll sig stark medan jag var ett vrak. Hon höll sig lugn dom gånger jag skrek för att jag trodde att jag höll på att dö. Hon gjorde allt hon kunde göra för att hjälpa, utan att dömma. Hon är och kommer alltid att vara bäst.
Kommentarer
Trackback
