Gamla bloggen.

Jag tappar. Det känns som om jag förlorar just nu. Det glider mellan fingrarna på mig och jag sitter fastklistrad på väggen medan alla andra går förbi. Vill inte lägga mig ner och gråta, men det känns nästan som om jag inte har något annat att göra nu. Jag har ingen ork, och just nu lutar jag mig inte ens mot någon. Utan jag fortsätter gå mina egna steg i mörkret.

I och med det här är jag rädd att panikångesten ska smälla tillbaka x10, jag orkar inte springa med huvudet rakt in i väggen igen. Det tog för mycket styrka att ta mig upp igen, jag tror inte jag skulle kunna klättra igen.

Egentligen har jag lust att vara grov i mun. Allmänt grov som jag är i verkligheten men som inte hamnar på papper. Jag får ofta chockade blickar eller kommentarer om att jag kan vara för öppen i mitt språk, prata om saker som man annars inte pratar om. Som onani, som är tabubelagt, i alla fall om kvinnornas sida i ämnet.
Jag vet inte varför sådana diskussioner jag kan ha i verkligheten, inte hamnar på papper. Jag har helt enkelt ingen kontroll över det utan det kommer ur mig, utan att jag kan styra det, sätta på eller stänga av. Men det är lite synd att jag inte kan få det nerskrivet.

- OH MY GOD, vilket arsle jag har.
- Han kom in när jag drog upp mina tights på toan.

/ Marge.

Det här var senaste gången jag & Kaia träffades. Ni ser ju själv på rubriken när det var.
Min norska vän ligger i sjukdom (i allt för många månader nu) borta i Norge men förhoppningsvis så kommer hon hit snart. Och jag ska dessutom åka och hälsa på henne när jag kan. Saknar henne.

Hade lilla julafton hos pappa idag, där jag också träffade min halvrbror som jag inte känt på väldigt många år. Men det var okej, faktiskt riktigt mysigt. Jag var redo. Men som sagt så är jag sjuk så jag låg i soffan hela kvällen av utmattning och fick ta taxi både dit och tillbaka. Har presenter som jag ska visa er också.
Och fortfarande har jag sån otrolig lust att fotografera. Bara för att jag är för utmattad för att göra det. Har liksom legat på lilla julafton i fettigt hår, torrutslag i ansiktet och i mjukisar.

Ph: Peggy Sirota

Jag & Pappa innan bion igår.






Den här finingen fick följa med mig hem idag.

Snart blir det att gå ut i snön för att möta Mackan som jag inte träffat på år och dagar. Här är första bilden på oss när vi hade börjat i samma klass i ettan. Fan vad vi hade roligt, den klassen. Man saknar dom dagarna. Ni skulle bara veta alla dom knäppa sakerna vi har gjort.

Idag satte jag mig i kyrkan för första gången för att be till Gud. Jag tror på Gud och jag ber till Gud men jag har aldrig satt mig i en kyrka för att prata med honom. Jag har bara kopplat kyrkor till begravningar och fått en obehaglig känsla i kroppen. Men idag gick jag in i den nästinpå tomma kyrkan, satte mig längst fram, knäppte mina händer och pratade med Gud. Sedan ställde jag mig upp och tände mitt första ljus.

Fotograferingen gick bra, förutom att jag tillslut var så kall att jag inte kunde röra mina fingrar ordentligt. Knäppte även av en bild på den här texten, tyckte den var lite bra. Tycker inte om så kallad gatukonst som består av snoppar på väggar men gärna gåtfulla texter.

Nu sitter jag invirad i en filt och jag fryser fortfarande. Även fast jag fått i mig the och mat så sitter jag med gåshud och skakar.

Hej ni. Nu ska jag iväg och fotografera Amalia. Julia var tvungen att ställa in men förhoppningsvis blir det att fotografera henne en annan gång. Återkommer senare med bilder!

www.daddaphotography.com

ph: Jason Nacito

hilaryduffmag.com / oh-hilary.com

Provocera var nog ett av de orden som beskrev mig som allra bäst för några år sedan. Det var det jag gjorde, hade taggarna utåt mot allt och alla. Visade att jag inte lät mig styras av någons ord eller bedömning av mig. Hatade att människor sa saker om hur jag var innan de delat en mening med mig.

I dagens läge är det fortfarande ett ord som beskriver mig men inte på ett lika uppenbart eller likadant sätt som förut. I alla fall inte lika ofta som då. Nu chockar jag mest efter att människor bekantat sig med mig, smyger in och slänger ur mig någonting som får de att stanna upp med de där mikrosmå ansiktsryckningarna. Använder mig av ord, ansiktsuttryck, knutna nävar och snabb tunga när människor dömer mig för fort och tror att de kan behandla mig därefter. När jag är en sådan människa som vägrar tolerera det.

Tillexempel så klagar jag över att vissa kategorier i samhället accepteras allt för lätt. Människor skämtar om saker som man inte borde skämta om och ingen reagerar. Människor kallar varandra saker på "skämt" och de som tar emot det bara skrattar. Jag, däremot, är inte en sådan som kan skratta bort det. Om någon drar ett skämt om "min mamma", eller kallar mig något skällsord på "skämt", så är jag knappast den som står med ett sockersött leende och skrattar åt det. Vart är humorn?

Att gå och kalla någon hora "på skoj" eller att gå hem till någon man inte känner för att sätta sig och tända en joint när man knappt hälsat på personen som bor där (egen erfarenhet, ja). Sådana saker ska inte klassas som roliga. Tjejen som bodde där blev inte glad, men hon slängde heller inte ut dem, medan jag stog och skakade och såg dubbelt tills min vän fick min blick att fokusera på henne och lugna ner mig. Jag kunde inte gå nära dem på hela kvällen.

Jag vet att många inte delar min åsikt om droger. De personerna som gjorde detta får göra sina saker på sin egen tid och sina egna platser, men att gå hem till någon man inte känner och sedan sätta sig och röka på som om det var en självklarthet när man kommer hem till en annan människa; Sådant är helt enkelt inte okej. Och det slog slint för ögonen på mig när jag insåg att människor har låtit saker och ting gå för långt. Det här är bara en del av alltihopa.

Instickare: Hosta och mensvärk tillsammans är inte så skönt.