...
Har gått och blivit deppig igen. Känner mig utanför där jag sitter just nu, som att jag tränger på. Även fast jag är här för att göra en annan person en tjänst. Hade egentligen velat ha honom här bara och kramas, få krypa in i hans famn och stanna där. Satt ute på bänken som en liten rädd valp och frös i linne för att jag inte orkade gå upp. Orkade inte sitta bland människor och vara social. Köpte mat som jag inte känner smaken av ordentligt, ler åt Rocky som vill äta upp dom kokta morötterna med sylt och gräddsås på. Vill gå och lägga mig men kan inte för att det är film och musik överallt.
...
There's nothing else I can say.. eh.. eh..
Ibland öppnar jag käften för mycket och visar alldeles för mycket av mig själv, för tidigt. Ibland reagerar folk som om dom har fått världens slag i ansiktet och vaknat till och insett att jag är hotfull och farlig på något sätt, när jag har satt igång och babblat om djupa grejer som jag ofta gör. Vissa människor är inte beredda på sådana frågor, sådana svar och sådana reflektioner som jag kan ge ut rent naturligt. Jag glömmer att alla inte är lika djupa, att jag kan vara en person som är alldeles för speciell för vissa människors bästa. Som vissa har kallat det; Ibland är jag för ärlig.
Och jag hoppas jag inte skrämde personen alltför mycket nu.
Ibland öppnar jag käften för mycket och visar alldeles för mycket av mig själv, för tidigt. Ibland reagerar folk som om dom har fått världens slag i ansiktet och vaknat till och insett att jag är hotfull och farlig på något sätt, när jag har satt igång och babblat om djupa grejer som jag ofta gör. Vissa människor är inte beredda på sådana frågor, sådana svar och sådana reflektioner som jag kan ge ut rent naturligt. Jag glömmer att alla inte är lika djupa, att jag kan vara en person som är alldeles för speciell för vissa människors bästa. Som vissa har kallat det; Ibland är jag för ärlig.
Och jag hoppas jag inte skrämde personen alltför mycket nu.
Dina fingertoppar.
Jag hade velat ha dig här nu, med dina fingertoppar som leker med min arm. Med huvudet på ditt bröst hade jag velat känna mig som hemma, även om det inte varit många gånger. Vi har inte delat överdrivet många meningar men mina fingrar har knappat fler ord på några dagar, än vad jag brukar göra på en vecka. Bara för att jag vill. För att det får mig att rysa.
Jag vill öppna upp mig för dig, och visa vem jag är. Visa sådant som man inte vet och väntar sig när det gäller mig. Visa att jag kan vara raka motsatsen till det jag verkar, även om just det också är den personen jag är. Jag är inte en rak linje, utan jag sträcker mig huller om buller, sick sack med cirklar och trianglar över alla andra linjer. Jag håller mig inte inom gränserna för vad man får och ska vara, utan min personlighet sträcker sig över dom, och jag tänjer dom ännu lite till med flit.
Och jag är nyfiken på dig. Vad hos dig som gör mig nyfiken. Vad hos dig som får mig att rysa och vilja veta mer om dig. Förhoppningsvis, så får jag det.
Osynliga tatueringar.
(på en färja mitt i natten, på roadtripen till monaco sommaren 08. en milstolpe i min och cs vänskap, skrivet för några månader sen.)
Vi fick att skada sig själv till att
bli något fint,
en vänskap som snördes samman
i tusen olösliga knutar.
Vi tatuerade in osynliga texter,
citat i varandras själar,
så att vi aldrig skulle glömma
hur månen speglade sig i vattnet
och hur det känns att sitta bredvid någon
som också vet hur det är
att vara utanför.
Våra plågade förflutna skrik
hade förvandlats till sång
i den tysta salongen där vi satt
i en grön soffa framför stora fönstren.
Med varandra höll vi varandra i handen
utan att hoppa.
Vi fick att skada sig själv till att
bli något fint,
en vänskap som snördes samman
i tusen olösliga knutar.
Vi tatuerade in osynliga texter,
citat i varandras själar,
så att vi aldrig skulle glömma
hur månen speglade sig i vattnet
och hur det känns att sitta bredvid någon
som också vet hur det är
att vara utanför.
Våra plågade förflutna skrik
hade förvandlats till sång
i den tysta salongen där vi satt
i en grön soffa framför stora fönstren.
Med varandra höll vi varandra i handen
utan att hoppa.
Vila i frid.
Tidigare hemkomst än beräknat.
Begravningen var idag och oj vad jag grät. Stog och skakade av ångest ute på parkeringen och var nära på att svimma inne i kyrkan av yrsel. Började gråta ordentligt när min äldsta morbror Jan höll ett tal inne i kyrkan till morfar - ett sista brev som han har skrivit till honom - och det var så otroligt fint. Riktigt tufft gjort när han stog och skakade och gjorde allt han kunde för att hålla rösten någorlunda stadig. Sen stog jag och skakade och grät - snorade ner en massa näsdukar - när vi gick ut med kistan, och sen stog och såg på den ett tag innan den åkte iväg. Men familjen stog där som en liten skara och tröstade varandra. Var även en stor tröst när mammas barndomskompis Marianne dök upp oförberett och stog och höll om mig. Var så längesen jag träffade henne, ska åka dit om ett tag och bo hos dom i några dagar. Var så längesedan jag träffade dom.
Det kändes så konstigt när man kom hem till morfar sen och såg på alla bilder från när man var liten - men när han inte var där. Och nu satte jag igång med gråten igen.
Bestefar, kyrkan var full av människor som älskar dig idag. Varenda tår som fälldes är ett hopp om att ditt lidande av cancern är slut, och att du nu får vila i frid. Jag saknar dig, och Älskar dig. Nu har himlen fått en av de gladaste änglarna som finns, och ditt stora leende kommer skina ända ner till oss.
Begravningen var idag och oj vad jag grät. Stog och skakade av ångest ute på parkeringen och var nära på att svimma inne i kyrkan av yrsel. Började gråta ordentligt när min äldsta morbror Jan höll ett tal inne i kyrkan till morfar - ett sista brev som han har skrivit till honom - och det var så otroligt fint. Riktigt tufft gjort när han stog och skakade och gjorde allt han kunde för att hålla rösten någorlunda stadig. Sen stog jag och skakade och grät - snorade ner en massa näsdukar - när vi gick ut med kistan, och sen stog och såg på den ett tag innan den åkte iväg. Men familjen stog där som en liten skara och tröstade varandra. Var även en stor tröst när mammas barndomskompis Marianne dök upp oförberett och stog och höll om mig. Var så längesen jag träffade henne, ska åka dit om ett tag och bo hos dom i några dagar. Var så längesedan jag träffade dom.
Det kändes så konstigt när man kom hem till morfar sen och såg på alla bilder från när man var liten - men när han inte var där. Och nu satte jag igång med gråten igen.
Bestefar, kyrkan var full av människor som älskar dig idag. Varenda tår som fälldes är ett hopp om att ditt lidande av cancern är slut, och att du nu får vila i frid. Jag saknar dig, och Älskar dig. Nu har himlen fått en av de gladaste änglarna som finns, och ditt stora leende kommer skina ända ner till oss.
Mina vingar växer.
Återigen bryter jag tystnaden, vänder mig om och går. Medan ni står kvar, fastfrusna som istappar, skrattar jag åt er och vinkar hejdå. Jag tar steget ut i ett land vi alla känt länge, men där ingen bott, och jag lämnar er kvar i en bubbla där ni kan skada varandra tills tiden tar slut. Jag odlar vingar på min rygg, bereder mig för att flyga mot något nytt, mot ett liv där ni inte får existera. Så ta en ordentlig titt på flickan, vars inre och yttre har chockat er hundra gånger förut, för det lär bli det sista ni ser av henne. Man ska inte slösa något bra på er.
Min själ stavar revolution, och det är mer än vad ni ens kan stava till.
Min själ stavar revolution, och det är mer än vad ni ens kan stava till.
I skuggan av min stolthet, döljer sig saker och ting.
En anteckning jag skrev i natten, då jag försvann bland bokstäverna..
Jag & C är väldigt kärleksfulla mot varandra. Vi förklarar alltid vår vänskap till varandra på ett eller annat sätt. Antingen är det genom små söta ord som "skrutt, snutt" osv, eller helt enkelt att nån är emotionell av sig och förklarar hur mycket den andra betyder för en. Det är fint tycker jag.
Jag & C är sådana människor. Vi tycker om att höra att vi betyder något för dom vi älskar. Inte på ett uttjatande sett, utan det räcker med att höra att man är saknad när man inte har setts på 3 dagar. Att bara få en spontan kommentar eller sms helt plötsligt där det står "Jag älskar dig" på. Sånt kan göra en hel dag. Att veta att någon tror på en, att man klarar ta sig igenom saker och ting. Att veta att någon tänker på en. Då blir man inte lika ensam.
För vi vet hur det känns att vara ensam. Vi båda vet hur det känns att vara hjälplösa och små. Vi är sådana som behöver någon där, någon som vi vet finns. Någon man kan ringa mitt i natten bara för att prata, när man känner sig ensam och inte kan sova. Tänker på saker man inte borde tänka på. Tänker på saker som hänt som präntat sig in i själen.
Och jag har så många gånger tänkt att jag måste stå på egna ben, för jag har hela tiden förväntat mig att jag inte kommer ha någon där när jag är vuxen. Men sen slår det mig att jag fortfarande är ungdom, och att jag inte tänker släppa taget om vissa i första taget.
Jag har alltid varit den som behövt andra, behövt någon att bolla med för att tänka högt. Ända sen en händelse från att jag var liten så har jag tagit ansvar över människor, skyddat dom och ibland lagt alldeles för mycket energi på någon annan så att jag tappar bort mig själv och går under. I och med den händelsen var jag också hjälplös, jag KUNDE inte skydda varken mig själv eller den personen jag tog ansvar för. Och den känslan sitter kvar i varje steg jag tar, i vardagen, i vartenda beslut eller situation jag befinner mig i. Så jag bestämde mig att jag skulle slita mig loss och lära mig att stå på egna ben.
Innan jag visste ordet av hade jag kommit längre än vad jag själv visste att jag kunde. Och även om jag har fått så mycket stöd från mina nära, så har jag gjort det på egna ben. I det här fallet har jag inte blivit släpad fram, puttad för att klara av det. Utan jag har gått själv med skakiga ben men fortsatt med dom jag älskar bakom mig.
Men jag har också en grej av att glömma bort att det står människor bakom mig. Jag tar för givet att människor kan lämna mig, vända ryggen åt, svika mig. På en sekund kan jag vända taggarna utåt för att jag helt plötsligt tror att min vän är en fiende.
Och där hoppar vi tillbaka till att Jag & C förklarar vår vänskap för varandra ofta. Med små ord, små påminnelser om att man inte är ensam.
Jag & C är väldigt kärleksfulla mot varandra. Vi förklarar alltid vår vänskap till varandra på ett eller annat sätt. Antingen är det genom små söta ord som "skrutt, snutt" osv, eller helt enkelt att nån är emotionell av sig och förklarar hur mycket den andra betyder för en. Det är fint tycker jag.
Jag & C är sådana människor. Vi tycker om att höra att vi betyder något för dom vi älskar. Inte på ett uttjatande sett, utan det räcker med att höra att man är saknad när man inte har setts på 3 dagar. Att bara få en spontan kommentar eller sms helt plötsligt där det står "Jag älskar dig" på. Sånt kan göra en hel dag. Att veta att någon tror på en, att man klarar ta sig igenom saker och ting. Att veta att någon tänker på en. Då blir man inte lika ensam.
För vi vet hur det känns att vara ensam. Vi båda vet hur det känns att vara hjälplösa och små. Vi är sådana som behöver någon där, någon som vi vet finns. Någon man kan ringa mitt i natten bara för att prata, när man känner sig ensam och inte kan sova. Tänker på saker man inte borde tänka på. Tänker på saker som hänt som präntat sig in i själen.
Och jag har så många gånger tänkt att jag måste stå på egna ben, för jag har hela tiden förväntat mig att jag inte kommer ha någon där när jag är vuxen. Men sen slår det mig att jag fortfarande är ungdom, och att jag inte tänker släppa taget om vissa i första taget.
Jag har alltid varit den som behövt andra, behövt någon att bolla med för att tänka högt. Ända sen en händelse från att jag var liten så har jag tagit ansvar över människor, skyddat dom och ibland lagt alldeles för mycket energi på någon annan så att jag tappar bort mig själv och går under. I och med den händelsen var jag också hjälplös, jag KUNDE inte skydda varken mig själv eller den personen jag tog ansvar för. Och den känslan sitter kvar i varje steg jag tar, i vardagen, i vartenda beslut eller situation jag befinner mig i. Så jag bestämde mig att jag skulle slita mig loss och lära mig att stå på egna ben.
Innan jag visste ordet av hade jag kommit längre än vad jag själv visste att jag kunde. Och även om jag har fått så mycket stöd från mina nära, så har jag gjort det på egna ben. I det här fallet har jag inte blivit släpad fram, puttad för att klara av det. Utan jag har gått själv med skakiga ben men fortsatt med dom jag älskar bakom mig.
Men jag har också en grej av att glömma bort att det står människor bakom mig. Jag tar för givet att människor kan lämna mig, vända ryggen åt, svika mig. På en sekund kan jag vända taggarna utåt för att jag helt plötsligt tror att min vän är en fiende.
Och där hoppar vi tillbaka till att Jag & C förklarar vår vänskap för varandra ofta. Med små ord, små påminnelser om att man inte är ensam.
