Dåligt humör och nedstämd.

Är irriterad. Med mensvärk som drar med sig huvudvärk på det.
Det är alldeles för många i mitt liv nu som ljuger mig rätt upp i ansiktet. Och jag är förbannad och jävligt trött på sånt. Och det drar alldeles för mycket energi att överhuvudtaget ha att göra med sådana människor.
Jag är trött på att bli förd bakom ljuset med människor som vaggar in en i en sidensjal för att sedan släppa en med huvudet före rakt ner i marken. Jag är trött, irriterad och känner mig ensam. Blir ledsen över att jag inte kan lita på någon. Ledsen över att allt som sägs och görs är rent totalt bullshit.

Svin. Vänner som pojkvänner.

Nu har jag spenerat allt för många sena timmar med C i telefon. Och 80% av dom timmarna har bestått av att prata om min erfarenhet av svin. Jävlar, alltså. Varje gång jag tänker tillbaka, varenda gång något av det kommer upp blir jag förbannad om igen. När man rabblar upp allt på raken är det helt otroligt att sakerna ens hänt på riktigt, när det mer skulle passa in i någon jävla dokusåpa. Till och med för mycket drama för en tvserie.

Nu är jag förundrad över att jag överhuvudtaget lever. Att jag står på mina ben, men likt förbannat så har jag mina mén efter det som hänt, som aldrig kommer försvinna. Som att jag automatiskt förväntar mig att mina vänner eller "kärlekar" ska dra mig rakt ner i marken med huvudet före så att jag skrapar upp ansiktet, tillslut. Ni har ingen aning om vilken panik som kan sprida sig i min kropp i vissa tillfällen.
Fuck this och Fuck you!

En medelhavsnatt.

Jag skulle vilja gå hem i regnet nu, bredvid Jo, känna mig solbränd och utan rutiner överhuvudtaget. Ta en cigg, sätta sig på stranden och prata om allt och inget. Ta igen åren som gått. Då skulle jag lägga mig ner, se upp i himlen tills solen lyser upp allt och människorna börjar krylla. Tills världen vaknar och dygnet börjar. Jag skulle dra in djupa andetag, känna lugnet som alltid fyller mig när jag är nära medelhavet. Jag skulle slappna av.

Barnen vi alltid varit.

Min barndomsvän har blivit sviken för första gången. Varit kär för första gången, blivit sårad för första gången. Och många vet hur mycket de där färska skärsåren svider rakt in i hjärtat och själen. Egentligen vill jag sätta mig på nästa tåg och åka ner dit och gå runt på de stora snötäckta ängarna nu, för att sen gå in och spela tvspel och skratta hejdlöst åt absolut ingenting. Vara barnen vi alltid varit.

Punkt.

Jag tappar. Det känns som om jag förlorar just nu. Det glider mellan fingrarna på mig och jag sitter fastklistrad på väggen medan alla andra går förbi. Vill inte lägga mig ner och gråta, men det känns nästan som om jag inte har något annat att göra nu. Jag har ingen ork, och just nu lutar jag mig inte ens mot någon. Utan jag fortsätter gå mina egna steg i mörkret.

I och med det här är jag rädd att panikångesten ska smälla tillbaka x10, jag orkar inte springa med huvudet rakt in i väggen igen. Det tog för mycket styrka att ta mig upp igen, jag tror inte jag skulle kunna klättra igen.


En sida av mig ni inte kan ta del av.

Egentligen har jag lust att vara grov i mun. Allmänt grov som jag är i verkligheten men som inte hamnar på papper. Jag får ofta chockade blickar eller kommentarer om att jag kan vara för öppen i mitt språk, prata om saker som man annars inte pratar om. Som onani, som är tabubelagt, i alla fall om kvinnornas sida i ämnet.
Jag vet inte varför sådana diskussioner jag kan ha i verkligheten, inte hamnar på papper. Jag har helt enkelt ingen kontroll över det utan det kommer ur mig, utan att jag kan styra det, sätta på eller stänga av. Men det är lite synd att jag inte kan få det nerskrivet.


Jag vet inte.

Nu har jag klonkat på min gitarr, dragit ackorden till Varning för Ras och sjungit med i sängen. Nu har jag hamnat på mage med några meningar som hoppade ur min mage och ner på hemlighetsfulla papper. Första gången sen i somras, som om det helt enkelt inte kunde hålla sig inne längre. Det påverkar mig för mycket.
Jag har absolut ingen aning om vad jag skriver.

Mörkt.

Jag går från mörkrum till mörkrum med yrande vit snö omkring mig. Ändå fortsätter det vara mörkt runt nästa hörn. Jag har slutat prata med personer men är trevlig mot människor. Tittar mig i ögonen i spegeln utan att få en reaktion.
Jag borde egentligen gå ut och träffa vänner ikväll, dansa och försöka att skratta, men jag orkar inte. Jag har inte ens någon lust att skratta just nu. Känslan inom mig har mer gemensamt med en ljudlös mobil och missade samtal. Tror jag kommer somna med ångestdämpande i kroppen ikväll.

Tänk att inte ha ett hem.

Idag när jag gick för att köpa min kaffe innan jobbet, så la jag märke till att killen som brukar sitta och tigga pengar på hörnet inte var där. Jag fick min oroliga känsla i magen och undrade var han var, om han hade någon mat och om han frös. När jag gick mot jobbet sedan såg jag honom sitta där mitt i slasket och snöstormen, utan en jacka eller någon mat. Det fick mig inte att må ett dugg bättre..

Ms Varning för ras.

Hon sitter ihopkrupen i soffan, invirad i en filt och känner sig smutsig. Hon skäms och för varje tår som trillar ner för hennes kind så går hon under lite mer. Känner sig lite sämre. Hon känner sig lurad. Han ljög för henne, den första kärleken hon delade med. Hon vill smeta blod på honom, skam, få honom att skämmas. Hon är förbannad över att han får henne att anklaga sig själv, som om det är hennes fel. Som om hon vore den lilla djävulen som kastat lögner om sig.
Men hon ska inte skämmas över att hon lät sig känna kärlek. Över att han ljög och trodde att sanningen aldrig skulle komma fram. Han klippte hennes vingar och hon lät sig falla när han gav löfte om att fånga upp henne. -

Jag agerar ängeln, jag låter henne inte falla. Så därför ska jag krypa upp i soffan bredvid henne och hålla hennes hand. Se till så att hon inte anklagar sig själv. Sjunga Varning för ras och torka hennes kinder.

Första gången.

Idag satte jag mig i kyrkan för första gången för att be till Gud. Jag tror på Gud och jag ber till Gud men jag har aldrig satt mig i en kyrka för att prata med honom. Jag har bara kopplat kyrkor till begravningar och fått en obehaglig känsla i kroppen. Men idag gick jag in i den nästinpå tomma kyrkan, satte mig längst fram, knäppte mina händer och pratade med Gud. Sedan ställde jag mig upp och tände mitt första ljus.


Dina fingrar har spelat på min kropp ikväll.


Dina fingrar har spelat på min kropp ikväll. Lugna och andfådda melodier som berört varenda nerv i mig och min själ. Du har andats i mitt öra och kysst min hals, haft en konsert på mig där varje finger är ett eget instrument. Min kropp blev andra halvan som slutförde hela melodin.
Våra kroppar gungade i takt tillsammans med andetagen som flöt, hackade sig och flöt igen.

Gömt.

Jag saknar dig. Närheten av din hud, hettan när vi rör varandra. Det bränns. Det känns. Det sitter kvar djupt inne i magen även nu när du gått. Smaken av dina läppar, smaken av din hals. Din speciella doft. Det dyker upp ibland som ett slag i ansiktet. Det är otryggt när du inte är nära men så tryggt när du håller min hand. Din beröring.

En av de kvällarna jag minns.





En kväll i september gick jag ner till bryggan, bara jag, min ipod och min kamera. Det var under de veckorna som jag gick ner mig, då jag vandrade vägen till att bli utslagen. Då jag inte hade någonstans att gå och inte visste om vad som höll på att hända med mig och min kropp. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig, hur långt det faktiskt kunde gå och hur långt ner jag kunde falla.
Jag satte Lars Winnerbäck på repeat och låg ner på bryggan i en timma, såg upp i himlen och förlorade mig i Elegi. Lyssnade, tog till mig, förstod och kände texterna inom mig. Det var så jag försvann ett ögonblick, för att dämpa känslan av att falla.

Den kvällen är en av de få kvällarna som jag minns ordentligt innan allt blev svart. Då jag fortfarande var vid något sorts medvetande innan jag försvann under ytan, utan att komma upp på ett bra tag. Det är inte ofta det händer att jag tänker tillbaka till hur det faktiskt kändes, men när jag gör det så kommer tårarna upp. Som nu.

 


Blottad

Jag visar en knäpp version av mig själv. En fasad jag byggde upp så tjock att jag inte själv kan komma igenom den längre. Jag vill stänga av, varva ner, men kan inte. Jag har försökt koncentrera mig konstant på det i ett par veckor nu, att bara vara jag, men jag misslyckas. Jag bankar inifrån mitt huvud utan att höras och vet inte längre vem jag är utåt. Vad jag ger ut mig för att vara.
Jag vänder och vrider på olika egenskaper i min personlighet, bara för att förvränga vem jag kanske egentligen är. En mur. En säkerhetsåtgärd.
Jag gör det mot allt och alla. Mot dom som står mig närmast och mot dom jag träffar för första gången.
Jag går igång som en galen apa som får tusen kg bananer. Låter, skriker, blir yr och hör inte. Jag får upp en dimma i huvudet, försöker skrämma iväg människor innan dom ens kommer för nära, eller för att skydda mig från dom som redan står nära.
Jag gör det automatiskt.


"Du är knäpp och det är därför jag tycker om dig"

Get it down on paper.

Vad ska du göra nu när du lämnade den enda famn du är trygg i? När du vände om och gick ifrån kärleken från den enda människan som faktiskt kan ge dig den. Vem ska du vända dig till nu när personen du alltid kan vara dig själv med i alla lägen, inte finns kvar?

Hon öppnade alltid armarna för dig, men du skar av dom.
Hon torkade alltid dina tårar men du sa att du inte ville ha henne nära.
Hon viskade 'jag älskar dig', men du valde att säga 'det är slut'.

Du lämnade den enda människa som någonsin kommer älska dig rent och troget. Och du lämnade henne inte på ett respektfullt sätt.
Vad kommer du känna när ensamheten kommer? Då du vill krypa tillbaka på bara knän men inte får en till chans.
Du sa 'jag finns här för dig' en dag efter att du gav det största sveket, för att åter bete dig som ett svin igen.

Hur fan kan du ens stå upp rakt?


Den jag var.

Jag vill hitta tillbaka till flickan som hade ett förtroligt band med ord och text. Innan jag gjorde ett maratonlopp med huvudet före in i väggen, då jag blev liggandes och tappade både lust, balanssinne och kunskap som ersattes av ångest, deppression och trauma. Jag tappade mig själv. Jag var en annan då och jag är en annan nu, med tappade erfarenheter och vuxit upp med nya. En del av mig föddes om och en del har försvunnit från min kropp. Rutiner är som bortblåsta och min envishet om att göra saker och ting har försvunnit. Det finns inte kvar. Det blir fysiskt omöjligt att öppna en bok, att läsa en rad och att skriva en text. Och hur ska man förklara detta när man har tappat förmåga att kunna förklara för sig själv. Att låta fingrarna styra som en lärare som föreläser inför en elev. Jag var duktig, jag var bra. Nu vet jag inte vad jag är.

Klippan i stormen

Och vad vore väl vi utan en hand som kramar om då och då, sprider en värme i kropp och i hjärtat. Lika sant som trafiken spräcker öron med sina ljud och att trafikljusen sprider hallucinerande skuggor med sina färger. Jag står mitt i med mitt hjärta i handen och ser det blöda. Lika som att blodet från mitt hjärta rinner mig mellan fingrarna, letar sig tårarna ner längs mina kinder, bränner på varenda nerv jag har i mitt ansikte så att jag måste avslöja mig med ansiktsuttryck. Människor går förbi, bilarna åker alldeles för fort och mitt hjärta fortsätter att pumpa nytt blod medan det fortsatt sprider sig på marken, runt mina fötter. Jag känner den klibbiga värmen mellan tårna och gör en ansats till att flytta på mig men står fast likt en klippa i en storm. Det går inte att rubba.

Are you calling me bird?

Ingen kan rädda dig när du faller för djupt, om du själv inte orkar klättra med de sista krafterna du har. Ingen kan dra dig ur hålet om du själv låter dig falla. Öppna ögonen och låt blodet rinna till sista droppen, greppa tag i handen som du har ovanför dig och klamra dig fast för glatta livet. Men hur mycket någon annan än slår dig i ansiktet för att få dig att vakna, kommer du aldrig att se om du inte själv öppnar ögonen.

Över mitt förstånd.

Jag förstår inte hur man kan behandla en människa som man älskat/älskar som skit. Att seriöst trycka ner personen utan dåligt samvete och göra det värsta man kan göra mot just henne. Det går över mitt förstånd. Jag har aldrig förstått hur en människa kan släppa allt sunt förnuft och samvete, och utan skuldkänslor behandla någon på ett sådant sätt. Att älska någon betyder att man föralltid ser på den personen speciellt. Att man bryr sig om personen och även om man kanske inte är tillsammans längre sen, så ska man fan fortfarande ha respekt för människan.

Nu ska jag klä på mig fort och sen ska jag iväg och träffa en kär vän.

Tidigare inlägg Nyare inlägg