Dåligt humör och nedstämd.
Det är alldeles för många i mitt liv nu som ljuger mig rätt upp i ansiktet. Och jag är förbannad och jävligt trött på sånt. Och det drar alldeles för mycket energi att överhuvudtaget ha att göra med sådana människor.
Jag är trött på att bli förd bakom ljuset med människor som vaggar in en i en sidensjal för att sedan släppa en med huvudet före rakt ner i marken. Jag är trött, irriterad och känner mig ensam. Blir ledsen över att jag inte kan lita på någon. Ledsen över att allt som sägs och görs är rent totalt bullshit.
Svin. Vänner som pojkvänner.
Nu är jag förundrad över att jag överhuvudtaget lever. Att jag står på mina ben, men likt förbannat så har jag mina mén efter det som hänt, som aldrig kommer försvinna. Som att jag automatiskt förväntar mig att mina vänner eller "kärlekar" ska dra mig rakt ner i marken med huvudet före så att jag skrapar upp ansiktet, tillslut. Ni har ingen aning om vilken panik som kan sprida sig i min kropp i vissa tillfällen.
Fuck this och Fuck you!
En medelhavsnatt.
Barnen vi alltid varit.
Punkt.
Jag tappar. Det känns som om jag förlorar just nu. Det glider mellan fingrarna på mig och jag sitter fastklistrad på väggen medan alla andra går förbi. Vill inte lägga mig ner och gråta, men det känns nästan som om jag inte har något annat att göra nu. Jag har ingen ork, och just nu lutar jag mig inte ens mot någon. Utan jag fortsätter gå mina egna steg i mörkret.
I och med det här är jag rädd att panikångesten ska smälla tillbaka x10, jag orkar inte springa med huvudet rakt in i väggen igen. Det tog för mycket styrka att ta mig upp igen, jag tror inte jag skulle kunna klättra igen.
En sida av mig ni inte kan ta del av.
Egentligen har jag lust att vara grov i mun. Allmänt grov som jag är i verkligheten men som inte hamnar på papper. Jag får ofta chockade blickar eller kommentarer om att jag kan vara för öppen i mitt språk, prata om saker som man annars inte pratar om. Som onani, som är tabubelagt, i alla fall om kvinnornas sida i ämnet.
Jag vet inte varför sådana diskussioner jag kan ha i verkligheten, inte hamnar på papper. Jag har helt enkelt ingen kontroll över det utan det kommer ur mig, utan att jag kan styra det, sätta på eller stänga av. Men det är lite synd att jag inte kan få det nerskrivet.
Jag vet inte.
Jag har absolut ingen aning om vad jag skriver.
Mörkt.
Jag borde egentligen gå ut och träffa vänner ikväll, dansa och försöka att skratta, men jag orkar inte. Jag har inte ens någon lust att skratta just nu. Känslan inom mig har mer gemensamt med en ljudlös mobil och missade samtal. Tror jag kommer somna med ångestdämpande i kroppen ikväll.
Tänk att inte ha ett hem.
Ms Varning för ras.
Men hon ska inte skämmas över att hon lät sig känna kärlek. Över att han ljög och trodde att sanningen aldrig skulle komma fram. Han klippte hennes vingar och hon lät sig falla när han gav löfte om att fånga upp henne. -
Jag agerar ängeln, jag låter henne inte falla. Så därför ska jag krypa upp i soffan bredvid henne och hålla hennes hand. Se till så att hon inte anklagar sig själv. Sjunga Varning för ras och torka hennes kinder.
Första gången.
Idag satte jag mig i kyrkan för första gången för att be till Gud. Jag tror på Gud och jag ber till Gud men jag har aldrig satt mig i en kyrka för att prata med honom. Jag har bara kopplat kyrkor till begravningar och fått en obehaglig känsla i kroppen. Men idag gick jag in i den nästinpå tomma kyrkan, satte mig längst fram, knäppte mina händer och pratade med Gud. Sedan ställde jag mig upp och tände mitt första ljus.
Dina fingrar har spelat på min kropp ikväll.
Dina fingrar har spelat på min kropp ikväll. Lugna och andfådda melodier som berört varenda nerv i mig och min själ. Du har andats i mitt öra och kysst min hals, haft en konsert på mig där varje finger är ett eget instrument. Min kropp blev andra halvan som slutförde hela melodin.
Våra kroppar gungade i takt tillsammans med andetagen som flöt, hackade sig och flöt igen.
Gömt.
En av de kvällarna jag minns.
En kväll i september gick jag ner till bryggan, bara jag, min ipod och min kamera. Det var under de veckorna som jag gick ner mig, då jag vandrade vägen till att bli utslagen. Då jag inte hade någonstans att gå och inte visste om vad som höll på att hända med mig och min kropp. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig, hur långt det faktiskt kunde gå och hur långt ner jag kunde falla.
Jag satte Lars Winnerbäck på repeat och låg ner på bryggan i en timma, såg upp i himlen och förlorade mig i Elegi. Lyssnade, tog till mig, förstod och kände texterna inom mig. Det var så jag försvann ett ögonblick, för att dämpa känslan av att falla.
Den kvällen är en av de få kvällarna som jag minns ordentligt innan allt blev svart. Då jag fortfarande var vid något sorts medvetande innan jag försvann under ytan, utan att komma upp på ett bra tag. Det är inte ofta det händer att jag tänker tillbaka till hur det faktiskt kändes, men när jag gör det så kommer tårarna upp. Som nu.
Blottad
Jag vänder och vrider på olika egenskaper i min personlighet, bara för att förvränga vem jag kanske egentligen är. En mur. En säkerhetsåtgärd.
Jag gör det mot allt och alla. Mot dom som står mig närmast och mot dom jag träffar för första gången.
Jag går igång som en galen apa som får tusen kg bananer. Låter, skriker, blir yr och hör inte. Jag får upp en dimma i huvudet, försöker skrämma iväg människor innan dom ens kommer för nära, eller för att skydda mig från dom som redan står nära.
Jag gör det automatiskt.
"Du är knäpp och det är därför jag tycker om dig"
Get it down on paper.
Vad ska du göra nu när du lämnade den enda famn du är trygg i? När du vände om och gick ifrån kärleken från den enda människan som faktiskt kan ge dig den. Vem ska du vända dig till nu när personen du alltid kan vara dig själv med i alla lägen, inte finns kvar?
Hon öppnade alltid armarna för dig, men du skar av dom.
Hon torkade alltid dina tårar men du sa att du inte ville ha henne nära.
Hon viskade 'jag älskar dig', men du valde att säga 'det är slut'.
Du lämnade den enda människa som någonsin kommer älska dig rent och troget. Och du lämnade henne inte på ett respektfullt sätt.
Vad kommer du känna när ensamheten kommer? Då du vill krypa tillbaka på bara knän men inte får en till chans.
Du sa 'jag finns här för dig' en dag efter att du gav det största sveket, för att åter bete dig som ett svin igen.
Hur fan kan du ens stå upp rakt?
Den jag var.
Klippan i stormen
Are you calling me bird?
Över mitt förstånd.
Nu ska jag klä på mig fort och sen ska jag iväg och träffa en kär vän.
